törners

Jag har även skrivkramp. Har raderat det jag börjat skriva ungefär 5 gånger på 3 minuter. 

Egentligen vill jag bara säga att jag saknar er där hemma, jag undrar hur Hilma mår, undrar hur Mattsson har det i skolan, hur Marielle har det på Bali, hur Christina har det i sin lilla lya på Östermalm, om Bättan hunnit ta in något alls från föreläsningarna, om min häst har träffat den där pojken nåt mer, om Ernesto saknar mig, om brorsan har hunnit köra lika mycket bil sen han fick körkortet som han körde sin moppe när den var nyinköpt, om mamma håller på att bli galen för att hennes bil aldrig är hemma när hon kanske behöver den, hur pappa egentligen mår nu när hans mamma också gått och lagt sig for good, hur Chrille har det i kiosken numera, om Alle hittat nåt jobb i Norge än, hur Mette hade det på möhippan, exakt hur mycket Helena skulle vilja börja jobba lite igen, om Bettan är nervös inför sitt nya jobb (för inte har du börjat än?), om hennes kära Ante slutat jobba i Borlänge än så att han är hemma hos henne nu, hur det går för AT och hans jakt på Flickan med stort F, om Petters bil är så snabb som han säger, hur Carro och Jonte har det i storstan, och om killen från Jokkmokk tar hand om min älskade lägenhet hemma på Frösön. 

Sånt går jag runt och tänker på här i Gävle mitt i allt annat, 9 dagars nollning med tillhörande fester, föreläsningar, praktikfall, seminarier, ikea-besök, chokladfondue, maraton-plugg-sessioner i biblioteket och spanande på teknologer och badankor. 

Det enda jag egentligen vet är att kära Jönsson har det bra, för henne hälsade jag på i Uppsala i söndags, och att min älskade Bätty har hittills haft en väldigt rolig nollning. Det har iaf låtit så när hon ringt mig varje kväll på fullan och frågat när det egentligen va jag skulle komma hem? Fortfarande på torsdag vännen. 

Hon saknar nog mig också, och det gör mig glad.